Korrekturläsare - dessa ödmjuka lärda som kan förgylla geniets penna

Victor Hugo gillade korrekturläsare och kallade dem «modestes savants habiles à lustrer la plume du génie». Geniet var förstås han själv ...

Något geni är jag knappast, men jag instämmer i lovsången till denna utdöende ras - kompetenta korrekturläsare.

Idéstöld?

Ganska ofta när någon aspirerande författare hör av sig till förlaget med en idé så är de försiktiga med detaljer, av oro för att vi ska stjäla deras idéer och ge ut dem utan att ge dem cred. Nu har jag svarat på den typen av oroade frågor så många gånger att jag har formulerat ett standardsvar som jag kan skicka nästa gång:

* * *

Vad är det som kan skyddas av upphovsrättslagen? Om en person skriver en text/ett verk som uppfyller kraven för verkshöjd så är det upphovsrättsligt skyddat. Det betyder att upphovsmannen ensam bestämmer om och hur verket får spridas, den ideella upphovsrätten, och om den ekonomiska rätten till kopior av verket ska delas med ett förlag i ett förlagsavtal, etc.

Verkshöjd betyder att det finns tillräckligt mycket som är unikt i verkets utförande, formuleringar, etc., så att det skyddsvärt. Det går t.ex. inte att hävda att man har upphovsrätt till ett recept, för det är inte tillräckligt unikt. Någon annan hade kunnat skriva samman receptet samtidigt. Men en samling av recept i en kokbok har verkshöjd, eftersom kokboken i sig är ett unikt verk, t.ex. kokboken Solens mat som plagierades av Caroline Hofberg.

Jag kan tänka mig att de idéer som du kommer att visa för oss till stora delar är dina egna och till lika stora delar är ditt unika urval och din tillämpning av andras idéer, sammanställda på ett unikt sätt av just dig, just nu, för just det här ändamålet, etc. Det betyder att vi inte kommer att ta din beskrivning av vad du vill göra, säga tack och hej, och stoppa den i händerna på någon annan och be denne utföra ett verk som ser ut och fungerar på exakt samma sätt.

Men du bör också förstå att alla svenskläromedel som vi och andra förlag producerar nu kommer att ta upp de senaste årens filmatiseringar av folksagor som Rapuntzel och Rödluvan på något sätt. Själva idén om att skriva om filmatiseringar av litteratur, och trenden att filma just folksagor, i ett svenskläromedel går inte att skydda.

Inte heller kan någon slå ner på en övning i ett läromedel som du har skrivit och säga att hon har uppfunnit fyra-hörn-övningen och hävda upphovsrättsintrång. Om hon däremot har skrivit en text som är tillräckligt unik: ”Tretton elever ska stå på ett ben och skriva det som de är mest rädda för på baksidan av en blå lapp medan läraren blundar och sjunger Internationalen … ”, så har den texten i sig verkshöjd och får inte spridas utan hennes medgivande. För att använda just hennes fantastiska övning i ditt verk måste du/förlaget alltså be om hennes tillstånd.

Vad ett förlag gör är nämligen att ingå avtal med upphovsmän om den ekonomiska upphovsrätten till verket, nämligen rätten att framställa, sprida och sälja exemplar av det, och dela på den eventuella vinsten. Ett förlag kan inte stjäla någons verk, eller beskrivningar av idéer som är så unika att de uppfyller kraven för verkshöjd, och ge ut dem utan tillstånd. Då skulle förlaget inte kunna fortsätta med sin verksamhet, eftersom den bygger på ömsesidigt förtroende mellan förlag och upphovsmän. Vi behöver varandra!

Kronologisk ordning eller inte?

Ett delikat strukturproblem fyllde min förmiddag. I vårt nya läromedel för gymnasiet har vi ett inledande kapitel, Sagor och myter, som ska visa vad en litterär genre är och hur litterära motiv fungerar. Det har redigerats om och om igen, men börjar nu till slut hitta sin form och har en fin balans mellan texter och övningar. Först läser man Bröderna Grimms version av Askungen och arbetar med folksagans motiv, och sen kommer vi in på mytens värld och hur saga och myt har spelat en viktig roll inom t.ex. modern psykologi och film: oidipuskomplex, Pans labyrint, och så vidare.

Då slås både jag och författaren av samma tanke, vi kanske ska bygga om kapitlet helt? Oj, oj ... Det skulle medföra en massa arbete, men kanske är det värt det?

Eftersom myterna är de äldsta berättelserna vi känner till borde kapitlet kanske börja med dem och därefter komma in på sagorna? Inte av kronologiska skäl så mycket som att det skulle underlätta för jämförelser mellan genrerna.

De ofta kungliga/halvgudomliga uvudpersonerna i myterna är alltid förutbestämda att handla på ett visst sätt och de kan inte undkomma sitt öde. Vi exemplifierar det i boken med Oidipus-myten och Perseus-myten, som bland annat berättar om Perseus stackars mor Danaë som av sin far spärrades in i ett valv för att hon inte skulle kunna bli med barn (jämför med Rapuntzel!), barnbarnet skulle nämligen komma att döda sin morfar, sades det. Men, morfadern hade förstås inte räknat med att guden Zeus kunde ta sig in till tjejen ändå, i skepnad av ett guldregn, och Danaë blev förstås gravid, för vem kan motstå ett regn av guld ... Summan av kardemumman är att ingen av människorna i mytens värld hade kunnat påverka sitt öde, eftersom det var förutbestämt av gudarna. Det spelar ingen roll hur mycket de kämpar. Människorna är bara redskap för gudarnas underhållning, som marionetter (vilket kanske var ett trösterikt budskap på sin tid).

Då är turen kommen till sagans värld. Där händer det något med huvudpersonernas handlingsfrihet. De föds ofta i misär men lyckas genom olika värdefulla personliga egenskaper förändra sitt öde och lyckas till slut uppnå sitt mål: giftemål med en kunglig person, hämnd på familjens fiende, eller rikedom och trygghet i största allmänhet. Egenskaperna som krävs är flit, osjälviskhet, slughet eller att våga tro på omöjliga saker. Om gudomliga krafter inträder i sagans värld är det oftare som hjälpare än som marionettspelare, som i myterna.

Så, allt talar för att en omstrukturering av kapitlet skulle vara en rätt bra idé, men det är nog för sent för det ... Återstår att se hur vi kan arbeta med jämförelserna mellan genrerna om vi behåller strukturen som den är.

Lite omtanke når långt

Det var riktigt roligt att idag få ett telefonsamtal från en författare som jag aldrig har haft kontakt med tidigare. Hon fyller jämnt och hade blivit uppvaktad av förlaget med en fin bukett. Därför slog hon en signal till mig och berättade hur glad hon blev över blommorna. Tidigare har jag inte haft kontakt med henne, eftersom hennes senaste titlar gavs ut för ett tiotal år sen. Det är bara vid nytryck av dem som hon får ett standardiserat brev från förlaget, och förstås en royaltyutbetalning då och då.

Jag tycker att det är härligt att en så enkel gest som att skicka en blombukett faktiskt skapar tillfälle för ett kort, mänskligt möte över telefon.