Någon har sagt om Stig Claessons romaner att de är bäst när det inte händer så mycket. Jonathan Franzen har en liknande tanke om sin egen storsäljare, Freedom: ”Very little happens in the book, to be honest. I’m not sure I would read a book like this.”
Självklart skrattar Författarscenspubliken hjärtligt och förväntansfullt, för vi vet ju, för nu ska vi äntligen få höra honom berätta. Väntan har varit lång, särskilt för alla oss med fel starttid på biljetten. Festligt, folkligt och fullsatt är det hur som helst. Ska vi nu få höra några personliga vinklar om hans Sverigeband, eller ska vi få några ledtrådar till hur titeln ska tolkas?
Inledningsvis kommer förväntningarna på skam. Trots Daniel Sandströms tålmodiga lirkande verkar det inte finnas mycket mer än några udda skrönor att återge om emigranterna i släkten. Banden är brutna och någon svenska har aldrig talats i det franzenska barndomshemmet. Enda tributen till ursprunget visar sig vara en julaftonssnaps. Men titeln då? Hur ska vi tolka den? Vad menar Franzen med FRIHET?
”The thing I really hate talking about is Grand Themes” säger han och skruvar på sig. “But, I have noone but myself to blame. I was ashamed to say it before it was out: ‘Do you have a title?’, ‘Eh … Yes …’”
Ledtrådarna till frihetsbegreppet ska åtminstone inte sökas i det politiska, rösträtten, etc. Detta är klassiska, europeiska uppfattningar om vad frihet innebär. I USA är det annorlunda, där är friheten en personlig resa. Man befriar sig genom att flytta till en ny plats och bli någon annan, precis som romanens huvudperson Patty Berglund har gjort. Även om Franzen själv upplever sig som mer europé än amerikan i många bemärkelser är det inte så när det gäller friheten. ”It’s MY own liberation, challenging myself to live up to this almost unspeakable title.”
Franzen vill alltid utmana sig själv när han skriver en bok. Utmaningen för honom är att skriva en bok som är en härlig läsupplevelse. Det finns många Tolstojreferenser i böckerna och trots att den ödmjuke Franzen inte vill jämföra sig med sin förebild på något sätt, så har de samma ideal. ”I want you to ENJOY the book. I’m a love guy!”.
Franzen säger att han vill skriva öppna böcker, som inte kräver någon speciell utbildning och erfarenhet. Det blir riktigt gripande när han förklarar varför. Han vill skriva böcker som hans föräldrar kanske hade kunnat ha förmågan att läsa och uppskatta, trots att de inte var några läsare. På väg ifrån Kulturhuset senare på kvällen hör jag flera som känner igen just den reflektionen från sina egna liv, ”Det hade varit kul om mina föräldrar hade haft förmågan att läsa och verkligen uppskatta det som jag skriver/gör/är.”.
Är det något som Jonathan Franzen avskyr så är det avant garde-författare som sätter sig på höga hästar och ser ner på sina läsare. Franzen vill hellre vara vän med sina läsare, och det är därför han ibland talar om ”a communitiy based notion of readers.” Alltså, community i bemärkelsen besläktade själar, inte i bemärkelsen Facebook-communities … Det överstimulerade (sociala-) medielandskapet av idag ger han inte mycket för.
Han säger sig vara stolt över att han inte kan skriva utifrån en skrivplan, utan att han måste arbeta sig fram till resultatet genom att just skriva. Freedom tog sju år av förberedelser innan han hade tillräckligt intressanta karaktärer som kunde spelas ut mot varandra för att berätta en bra historia. Just användandet påhittade karaktärer till att ge röst åt olika sidor hos författaren ser Franzen som den viktigaste egenskapen hos skönlitteraturen. Hittepået fungerar som en katalysator i en reaktion mellan författare och läsare. Eftersom vi läsare vet att allt i romaner är fiktivt, har vi märkligt nog blivit mycket mer engagerade än vad vi var på den tiden då alla böcker låtsades vara någons biografi som författaren på mystiska vägar fått tillgång till. När romanen släppte taget om den fejkrealismen kunde författaren hälla i sina drömmar och tankar i den utan hämningar, och läsaren kunde möta drömmarna utan att behöva tänka på om de var verklighetstrogna eller inte: ”The fig leaf of fiction is so important.”
”Three cheers for invention! It’s liberating both on the writers’ side and on the readers’.”, säger Franzen och fortsätter tala om fiktionalitetens betydelse. Det är förstås nyckeln till varför han är så uppskattad. Han har bidragit till att uppgradera vanligt, hederligt skönlitterärt berättande, vilket folk törstar efter förra seklets läsarfrånvända postmodernistiska navelskådande. Hans egen terapeut slog huvudet på spiken: ”I’m a reader. I need something to read!”
Efter jublande applåder och utdelande av svenska gåvor (snapsglas) vidtar en kort frågestund, som Franzen flera gånger har hänvisat till. Jag tror att han uppriktigt menar att det viktigt för honom att inte svika sina fans, trots den sena timmen och en knorrande mage. Så det blir både frågestund och boksignering.
Den mest minnevärda publikfrågan var ordrik, invecklad och behandlade fiktionaliteten i Joyces Odysseus. Ja, frågan i sig har vi alla glömt, men tystnaden efteråt och Franzens bekymmersrynkade panna ledde fram till det oförglömliga. Där har hon suttit, den späda frågeställaren, och klurat på sin intrikata fråga, hon har lyckats få miken och hon har vågat formulera den, kanske i ett utfall av ”five-minutes-of-fame-jävlaranamma”, men så – när hon av hans tvekan inser att frågan eventuellt var obekväm, kanske omöjlig eller rent av obegriplig – kommer från hjärtat ett halvkvävt och mycket hastigt ”I take it back!”
Jonathan Franzen har kärleksfulla fans, och han förtjänar varenda en av dem.
/Aya Stehager
