Jag är inne i en total Leonard Cohen-period just nu. Spotify spelar om och om igen hans mest smäktande låtar, som sen vävs in i mina tankar både dag och natt. På morgonen vaknar jag på Chelsea Hotel #2 (fast i mitt huvud har texten istället hakat upp sig och blivit Heartbreak Hotel och jag lyckas inte skaka det rätt igen!).
På väg till jobbet cyklar jag i takt med First We Take Manhattan.
Resten av dagen är det Suzanne som strövar omkring på sin flodstrand någonstans i utkanten av mitt skrivbord och vill bjuda mig på te och apelsiner som kommer hela vägen från Kina.
När kvällen kommer är det den ömkansvärda dörrmattan i I'm Your Man som gör mig sällskap.
Jag älskar texten till I'm Your Man för att den ger en så härligt galen bild av vad besatt kärlek kan göra med en människa. Han erbjuder allt mer desperat sitt kompanjonskap, sin dyrkan på behörigt avstånd, en total make-over, eller vad som än krävs för att få vara med den älskade. Jag kan omväxlande känna igen mig i berättarens usla men innovativa situation och i det uppvaktade föremålets märkliga maktposition. Högt och lågt blandas och resultatet är, som sagt, härligt galet och väldigt upplyftande:
If you want a father to your child
Or only want to walk with me a while
Across the sand
I'm your man
Everybody Knows: vilka bastoner han har! Jag försöker sjunga med, men det är fan omöjligt. Jag får nöja mig med att lyssna och titta.
