Vi tänker oss en ny lärobok i svenska för nybörjare i "förberedelseklass" i år 6-9, eller i IP:s Språkintroduktion (eleverna är alltså 13-18 år gamla). Boken skulle täcka tre nivåer som beskrivs nedan. För nivåerna 2 och 3 skulle den kunna ha något av dessa upplägg: A eller B.
Allra först i boken finns en introduktionsdel för de absoluta nybörjarna, den kallar vi Nivå 1 (=A1 på Europaskalan: alfabetet, olika ljud och substantiv, nominalfraser, verb i presens, etc.)
Därefter tar boken upp olika teman ur den personliga domänen i text och övningar och förbereder eleven successivt inför inträdet i "vanlig" klass. Det är denna fortsättningsdel som frågan gäller. Vi tänker oss nu att boken kan ha ett av uppläggen A eller B:
A.
Bokens fortsättningsdel är indelad i två separata avdelningar: Först kommer Nivå 2 (=A1/A2 på Europaskalan: ord, fraser, treordssatser, hjälpverb, etc.). Därefter kommer avdelningen Nivå 3 (=A2 (+ ev. B1) på Europaskalan: utbyggda nominalfraser, olika tempus, topikalisering, etc.). Kapiteltemana från Nivå 2 skulle återkomma i Nivå 3, fast mer utbyggda.
B.
Bokens fortsättningsdel är indelad i kapitel där varje tema presenteras på två nivåer samtidigt, på vänstersidan på uppslaget ligger stoffet som hör till Nivå 2, på högersidan ligger det som hör till Nivå 3. (Vi antar att formgivningen gör detta supertydligt för alla som ska arbeta med boken, t.ex. med "gröna spåret" och "gula spåret", eller liknande layout.)
Vilket av uppläggen A respektive B skulle du föredra och varför? Är något av uppläggen mer praktiskt för läraren eller för eleven?
Undrar
Aya
måndag 17 oktober 2011
måndag 10 oktober 2011
Utställningen Slas – jag minns dig nog! (Kulturhuset 10/6-11/9 2011)
”Vad gör man i Sverige när man är ensam och börjar gråta? Jo, man kokar sig en kopp kaffe. Sen tänker man.”
Vad var det han tänkte på när han började gråta hemma i köket, Stig Claesson? I ”Det lyckliga Europa” från 2001 får vi veta: det var minnet av de stora, vita, toppiga högarna som han såg från tågfönstret, på väg söderut genom Östeuropa 1947 för att bygga ”Ungdomens järnväg” mellan Sarajevo och Samac. Pyramiderna bestod av tvålar. Tvålar tillverkade av människofett.
Minnesbilden av de där tvålhögarna hade han svårt att släppa, han målade dem i abstrakta svartvita bilder där deras morbida blekhet lyser mot slagghögarnas kolmörker. Tills han en dag fick nog: ”Jag lovar att i fortsättningen låta bli att måla abstrakta pyramider. Vad jag ska måla istället vet jag inte.”
Vad blev det istället? Det blev andra minnen, mer nostalgiska, alltid ödesmättade. En ensam skördetröska stretar fram på åkern och plöjer rad efter rad innan granskogen tar över. En pojke täljer på en pinne utanför en nedlagd speceriaffär. Vad ska han göra när han blir stor? Inte ska han med jävlaranamma och lie slå höet under slåttern, det är ett som är säkert.
För det Sverige som manas fram i minnesbilderna finns inte längre. Som bilden av den röda stugan med utsikt över sjön, med barn som leker i trädgården, Bullerbyidealet, finns den annat än som minne, som saga?
”Jag undrar om man till fullo kan begripa denna bild. Om vi kan fatta vilken betydelse den har haft!”, säger Stig Claesson i filmen Hur långt är egentligen detta land (SVT, 1971). Vidare: ”Jaså, du är svensk? I så fall hade du besök i somras, men du var inte hemma. Förebrå dig ingenting. I Sverige händer ingenting. Det var bara en gubbe som var ute och gick och en pojke som täljde på en pinne.”
”Jaså, du är svensk? Du förstår du hur det är. Hur det var. Tystnaden var värst. ’Men det var vackert!’ Hur vet du det? Du var ju inte hemma.”
Stig Claesson var en betraktare, en observatör med pennan i handen. På utställningen på Kulturhuset framgår det väl hur han hela tiden utvecklade sin linje, skalade av mer och mer tills bara essensen av motivet fanns kvar. Särskilt väl ser man det i stadsmotiven som blir allt mer abstrakta, som Giacomettiskulpturer.
Han inspirerades mycket av internationella förebilder, vilket framgår i utställningen på ett bra sätt av de spännande collagen som har suttit på anslagstavlor i hans ateljé. Där samsas tidningsurklipp om Einstein, Picasso, Helene Schjerfbeck, Sartre, Modigliani och George C Scott med biobiljetter från Rival, personliga brev och citat från vänner och foton på Jane Fonda, Jack Nicholson och många andra. De collagen var utställningens verkliga höjdpunkt för mig. I alla de välkända och okända ansiktena fick jag en omedelbar känsla av närhet och kontakt med människan Stig. Vi går ju igång på samma saker! Vilka samtal vi hade kunnat ha där i ateljén!
Men det är förstås bara en illusion. Jag slås av samma insikt som jag så ofta får när jag besöker utställningar av det här slaget, att det nästan blir för privat och utfläkt. Aldrig hade jag väl under din livstid fått tillträde till din ateljé, Stig? Aldrig hade jag med pennan i hand kunnat läsa och skriva av de omsorgsfullt utklippta rubrikerna ur NY Times! Jag tjuvkikar ju bara, är reducerad till publik. Nu är det jag som är en betraktare, en observatör med pennan i handen.
Jag tjuvkikar in i din mansvärld: teckningar av män, tidningsurklipp med män, filmer av och med män. Jag som kvinna kan köpa utställningsprogrammet, skaffa alla böckerna och bilderna – men jag kan aldrig delta i samtalet. Aldrig bli din jämlika partner eller inspiratör, Stig Claesson. För jag boxas inte, jag hässjar inte hö, jag skapar inga abstrakta skulpturer och jag kör verkligen inte skördetröska.
Vad var det han tänkte på när han började gråta hemma i köket, Stig Claesson? I ”Det lyckliga Europa” från 2001 får vi veta: det var minnet av de stora, vita, toppiga högarna som han såg från tågfönstret, på väg söderut genom Östeuropa 1947 för att bygga ”Ungdomens järnväg” mellan Sarajevo och Samac. Pyramiderna bestod av tvålar. Tvålar tillverkade av människofett.
Minnesbilden av de där tvålhögarna hade han svårt att släppa, han målade dem i abstrakta svartvita bilder där deras morbida blekhet lyser mot slagghögarnas kolmörker. Tills han en dag fick nog: ”Jag lovar att i fortsättningen låta bli att måla abstrakta pyramider. Vad jag ska måla istället vet jag inte.”
Vad blev det istället? Det blev andra minnen, mer nostalgiska, alltid ödesmättade. En ensam skördetröska stretar fram på åkern och plöjer rad efter rad innan granskogen tar över. En pojke täljer på en pinne utanför en nedlagd speceriaffär. Vad ska han göra när han blir stor? Inte ska han med jävlaranamma och lie slå höet under slåttern, det är ett som är säkert.
För det Sverige som manas fram i minnesbilderna finns inte längre. Som bilden av den röda stugan med utsikt över sjön, med barn som leker i trädgården, Bullerbyidealet, finns den annat än som minne, som saga?
”Jag undrar om man till fullo kan begripa denna bild. Om vi kan fatta vilken betydelse den har haft!”, säger Stig Claesson i filmen Hur långt är egentligen detta land (SVT, 1971). Vidare: ”Jaså, du är svensk? I så fall hade du besök i somras, men du var inte hemma. Förebrå dig ingenting. I Sverige händer ingenting. Det var bara en gubbe som var ute och gick och en pojke som täljde på en pinne.”
”Jaså, du är svensk? Du förstår du hur det är. Hur det var. Tystnaden var värst. ’Men det var vackert!’ Hur vet du det? Du var ju inte hemma.”
Stig Claesson var en betraktare, en observatör med pennan i handen. På utställningen på Kulturhuset framgår det väl hur han hela tiden utvecklade sin linje, skalade av mer och mer tills bara essensen av motivet fanns kvar. Särskilt väl ser man det i stadsmotiven som blir allt mer abstrakta, som Giacomettiskulpturer.
Han inspirerades mycket av internationella förebilder, vilket framgår i utställningen på ett bra sätt av de spännande collagen som har suttit på anslagstavlor i hans ateljé. Där samsas tidningsurklipp om Einstein, Picasso, Helene Schjerfbeck, Sartre, Modigliani och George C Scott med biobiljetter från Rival, personliga brev och citat från vänner och foton på Jane Fonda, Jack Nicholson och många andra. De collagen var utställningens verkliga höjdpunkt för mig. I alla de välkända och okända ansiktena fick jag en omedelbar känsla av närhet och kontakt med människan Stig. Vi går ju igång på samma saker! Vilka samtal vi hade kunnat ha där i ateljén!
Men det är förstås bara en illusion. Jag slås av samma insikt som jag så ofta får när jag besöker utställningar av det här slaget, att det nästan blir för privat och utfläkt. Aldrig hade jag väl under din livstid fått tillträde till din ateljé, Stig? Aldrig hade jag med pennan i hand kunnat läsa och skriva av de omsorgsfullt utklippta rubrikerna ur NY Times! Jag tjuvkikar ju bara, är reducerad till publik. Nu är det jag som är en betraktare, en observatör med pennan i handen.
Jag tjuvkikar in i din mansvärld: teckningar av män, tidningsurklipp med män, filmer av och med män. Jag som kvinna kan köpa utställningsprogrammet, skaffa alla böckerna och bilderna – men jag kan aldrig delta i samtalet. Aldrig bli din jämlika partner eller inspiratör, Stig Claesson. För jag boxas inte, jag hässjar inte hö, jag skapar inga abstrakta skulpturer och jag kör verkligen inte skördetröska.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)