Jag har aldrig (nästan aldrig) kunnat lyssna på ett radioprogram från början till slut, utan att tappa koncentrationen. Jag sätter på något lyssnarvärt, t.ex. Tendens i P1, när jag ska laga mat, men innan jag har hunnit skala den första löken har jag tappat tråden och stängt av öronen. Oftast har jag vid det laget växlat över till någon spellista på Spotify istället.
Om jag istället träffar på något intressant i tidningen så har jag däremot inga problem att hoppa mellan att läsa ett stycke eller två, hacka ett par lökar, läsa lite till, röra i grytan och duka, hoppa över ett trist parti i texten och avsluta läsningen på ett tillfredsställande sätt.
Ända tills nu har detta varit förbryllande, tills jag slogs av insikten att jag ju är mycket mer van att läsa. Det är ju det jag gör, hela tiden. Jag är kompis med alla möjliga texter och läsning, analys och tolkning är som att umgås med kära vänner. Att bara lyssna, utan att få se orden, är mycket, mycket svårare för mig och kräver en total fokusering utan distraktioner. Och hur ofta lyckas jag uppnå en sådan stund?
Den här insikten, att jag har ett slags koncentrationsproblem, slog mig när jag försökte lyssna på Podradio, Obiter Dictum igår. Fast det ska vara så bra och fast jag hade all tid i världen och fast ämnet var rätt intressant, så tappade jag tråden nästan med en gång. När jag nu satt och funderade på det hela upptäckte jag att jag hade velat ha "inläsningsmanuset" att läsa istället! Då hade jag kunnat hoppa i texten med ögonen och ta den till mig. Nu kunde jag inte det.
Jag gillar när jag får sådana här insikter, det gör att jag på något sätt lättare kan förstå hur det är att ha koncentrationsproblem när det gäller läsning av text. Samma sak som för mig, fast tvärtom, kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar