Lunsentorpet - Flottsund tur och retur

En fin augustihelg vandrade min åttaåring och jag till Lunsentorpet i naturreservatet Norra Lunsen, strax utanför Uppsala. Vi ställde bilen på en liten parkering precis före Flottsund, just innan skylten mot Nåntuna. Sen gick vi över väg 255 och rakt in i urskogen, jag med ca 14 kg på ryggen och hon med 8 kg.


Vandringen till Lunsenstugan är på ca 4 km och tog oss två och en halv timme, med korta pauser. Leden är bred och lätt att följa, men vandringen är ändå lite krävande eftersom det är mycket rötter och stenar på sina ställen. Leden är välskött och trevlig att gå. Leriga platser har fina spänger och vissa klippor har till och med fått trappor.


Det var inte alltid kul för min dotter att vandra, hon tyckte att hon fick ont i nacken av ryggsäcken och jag insåg att jag hade gett henne för tung packning och fick plocka över en del till min ryggsäck. Men det blev lite roligare när vi hittade spännande saker på vägen, en vandringsstav att tälja och sandpappra på och massor av blåbär. Vi såg "Svens troll", alltså mossbelupna runda stenar som i filmen Frost. Vi såg världens största myrstack, skägglavar som såg ut som tomtar på kvistarna, en tall med åtta stammar och flera stora stenrösen. Vi spanade efter fnösktickor på alla nedfallana björkstammar. Men det blev ändå riktigt segt att gå i mitten av sträckan, "när är vi framme?". Då sjöng vi några vandringsramsor och pratade om de träd vi såg med hjälp av Lilla trädboken och åt några nävar lösgodis.

Någon kilometer från stugan började leden dela sig och det blev lättare att se på kartan att vi snart var framme. Snart kände vi doften av eld och hörde röster från Lunsentorpets andra besökare.


Invid stugan är allt fint och välordnat: gott vatten i brunnen som man pumpar upp ("Jag vill pumpa!"), torr ved och en yxa i vedboden, soptunnor och ett torrdass med toalettpapper. Det finns tre rejäla eldplatser med grillgaller och bänkar runt och ett stort vindskydd med plats för minst 15 personer på ängen. Inomhus finns två rum. I storstugan finns en vedspis att laga mat på, bord med plats för sex personer, sittunderlag, utdragssoffor med filtar i och byråer med ljusstakar, kastruller, kaffekannor, glas, muggar, tallrikar och bestick. I taket hänger torkstänger och det finns ett slagbord med slaskhink, diskbalja och diskmedel, etc. I lilla rummet finns sex bäddar med madrasser och kuddar ("Vilken lyxstuga!") och en kamin. Städgrejer finns i ett förråd i hallen. Man kan alltså komma till stugan med bara mat och tändstickor och hitta det mesta annat på plats, helt otroligt! Det enda vi saknade i Lunsentorpet var en gästbok.

Vi åt grillad kyckling och ris och ägnade resten av kvällen åt att grilla marshmallows på en av eldplatserna. Sedan sov vi gott i stugan, där ett par från Tjeckien hade gått och lagt sig tidigare på kvällen.


Dag 2 gick vi med bara lätt packning ca 2,5 km till Fläktanstugan, en liten raststuga vid ett fågelrikt träsk. Där var det spännande att klättra upp i utkikstornet och sitta där och tälja och äta godis, men ganska jobbigt med alla slöa höstgetingar. De ville gärna smaka på vår couscous med tonfisk och majs som vi lagade på stormköket.


Vid Fläktanstugan finns också dass och soptunna, samt lite ved till kaminen i stugan. Inne finns väggfasta, smala bänkar och ett bord - den här stugan är inte tänkt att ha nattgäster. Ute finns en fin eldplats precis vid träsket.


I gästboken läste vi en del sura inlägg från farbröder som tycker att barnfamiljer är dåliga på att städa efter sig och att de gör fel som låter barnen rita i gästboken. Vi tycker förstås att alla ska städa efter sig, och att var och en får lämna en hälsning i gästboken efter sin egen förmåga. Vi hoppas också att alla barn som nu får uppleva Lunsenskogen med sina familjer tycker att det är självklart att ta hand om våra naturreservat när de blir vuxna, så att farbröderna har en skog att besöka även i framtiden.


Vi strövade tillbaka till Lunsentorpet och träffade ett par tjejer från södra Tyskland som vandrade från Sävja till Knivsta. De var lika imponerade som vi över den fantastiska Lunsenstugan och hade aldrig sett något liknande. De fick lite hjälp att göra upp eld i rätt del av vedspisen (inte i ugnen ...) och vi hade en mysig kväll med varm choklad och pinnbröd, efter en middag bestående av tortellini med tomatsås. Samtalet kretsade kring allemansrätt och älgar.

På morgonen fixade min dotter elden i spisen på egen hand genom att spänta stickor av olika storlekar och tända med lite tidningspapper. Vi åt havregrynsgröt med blåbär och packade ihop. Vi lämnade bara efter oss två saker: Tack! och Ingenting.


På hemvägen delade vi upp packningen så att jag bar allt utom en sovsäck, ett liggunderlag och vatten och mellis för hemfärden. Flickans packning vägde då ca 5 kg och var betydligt lättare för henne att bära tillbaka till bilen. Den här gången tog vår vandring tre timmar, för vi tog längre pauser i solen på klipphällarna och täljde på våra fnösktickor och sandpapprade på staven.


Det var roligt att återse platser som vi hade gått förbi två dagar tidigare och försöka gissa hur långt det var kvar till nästa korsning på leden. Vi belönade oss med varsin guldpeng av choklad när vi hade gissat rätt om i vilken ordning några av våra favoritplatser kom. Vi pratade om allt nytt som vi hade gjort: täljt och brännmärkt en egen vandringsstav och gjort upp flera eldar, inte minst.


Sista sträckan hörde vi suset från vägen och piggade upp oss med att vi snart skulle sitta på Max och dricka lyxig chokladmilkshake.


Sammantaget hade vi en härlig helg i storskogen och vi kommer gärna tillbaka till Lunsentorpet. Då ska vi ta med oss mindre köksutrustning och många fler ljus, för det är rätt mörkt i torpet. Och massor med marshmallows och pinnbrödsdeg, för det var så gott!

"Du veit ikkje håcken je ä. Dä veit ingen." Kerstin Ekman på Kulturhuset, 19/11-2011

”Men hon lever sin berättelse hur svår den än är. Något annat kan människan inte.
Hon får svar på den av andra människor. Det sa jag åt honom: ingenting är till fullo upplevt och erfaret förrän vi berättat om det och fått svar på vår berättelse.”

Ikväll delas årets skönlitterära Augustpris ut till Korparna av Tomas Bannerhed. Att Kerstin Ekmans senaste roman inte ens blev nominerad kallade Björn Wiman i DN "Grand skandal i skojarbranschen" eftersom den är "en oslagbar spegling av en författarroll i tidlös förändring".

Jag har en känsla av att Ekman själv tar saken med ro - inte så mycket för att hon har fått priset i fråga tidigare, för Händelser vid vatten och Skraplotter. Mer för att hon verkar ta det mesta med en nypa salt. Redan i de tidiga tv-klippen från Hylands hörnas femtiotal ser den unga Kerstin skeptisk ut, på sin vakt. Programledarens tidstypiska skrockande över den spröda blonda deckarprinsessan bemöts med ett halvt leende och gråbergsfast integritet. Hon var inte intresserad av att vara något objekt för offentlig beskådan, varken då eller nu.

På djupet-samtalet med Erik Siljebladh i Hörsalen kretsar förstås kring det problematiska i den offentliga författarrollen, precis som den senaste romanen Grand final i skojarbranschen. "Författare lever sitt liv i dubbelhet. Nu ska man avslöja allt, jag tror att man far illa av det". Det är inte en långsökt gissning att de båda "författarna" i Grand final är två aspekter av Ekmans eget jag: den introverta Babba som vill bli lämnad ifred med sitt skrivande ställs mot Lillemor som lever sitt liv i offentlighetens skarpa ljus. Man anar hur Ekman tar sig samman för att ikläda sig "Lillemors" kläder när en ny bok ska lanseras i Babelfåtöljer och morgonsoffor.

Det skulle vara så skönt att strunta i det! Ta en runda till med hunden, bara vara i naturen och ta in, se, och skriva.

Att få skriva och verka i anonymitet verkar vara det ouppnåeliga idealtillståndet för Kerstin Ekman. Jag skulle inte bli förvånad om hon har skickat in ett par manus under pseudonym då och då, för att se vad som händer!

Vår tid är som besatt av "fullständig öppenhet", menar Ekman. En av de romangestalter som hon känner mest gemenskap med är Elis ur Vargskinnet-triologin. Hans mantra är "Du veit ikkje håcken je ä. Dä veit ingen.", du vet inte vem jag är, det vet ingen. Det är en tröst att tänka så, att hur offentligt exponerad man än kan bli som författare så vet ingen egentligen vem man är. En annan romangestalt som vi förstår att Ekman känner starkt för är Hillevi Klarin, barnmorskan i samma romansvit, som genom hela livet bär sin skuld under tystnad. Hon vill inte berätta ens för sin älskade make om vad som hände en gång ute vid Svartvattnet. Hon vill inte bli ursäktad med några vänliga ord, som skulle ta udden av skulden. Nej, hon vill bära sitt ansvar under tystnad, i hjärtat. "Det är först när vi som barn börjar ha små hemligheter för våra föräldrar som vi blir egna individer, på gott och ont".

Flera gånger under samtalet ger Ekman exempel på hur hon inte har följt sin tids rådande litterära ideal: hon var ingen av dem som ville spränga språket "upp-pupp-pupplösa språket, inte samhället alltså, det vågade de inte". Hon var heller inte av den hårddokumentära sorten, som lät sentida politiska ideal färga böckerna och förvränga berättelsernas samtid: "Den politiska tiden passade inte en berättare. Man skulle åka till gruvorna, som Sara Lidman. Jag var en påhittsförfattare, det var inte vad man skulle vara. Romanen var utdömd, det blir den ju då och då".

Ekmans projekt har varit att skildra verklighetens folk, de liv fyllda av arbete som liknar det liv hennes egen farmor levde, en tjugofemårig änka med byk och bak och tre snoriga ungar. Ekmans kvinnohjältar har sällan passionerat sex, eller organiserar några eldiga strejker. Inte för att känslorna saknas, utan för att de lever inom starkt begränsade sfärer, hela tiden rädda för fler graviditeter och för att inte kunna sätta fram mat på bordet till de barn de redan hade.

Att skildra verkligheten med alla dess mörka sidor kräver sin kvinna. "Det viktigaste är att SE", säger Ekman, att vara en synmänniska. Jag föreställer mig att det är tack vare hennes förmåga att stänga distraktionerna ute som hon lyckas hålla fast vid det hon ser tillräckligt länge för att beskriva det för oss läsare. Om det så är en skärv ur "minnets förunderliga skattkammare", som medaljrasslet när Karl Ragnar Gierow mödosamt förflyttade sig ur Freys hyrverks-bilen de delade till Nobelfesterna på sjuttiotalet, eller en inblick i en hatisk hjärna som i Mordets praktik, eller kanske årets växt, knäroten som vill berätta för oss om orörda tallskogar.

Blir det för kargt? Erik Siljebladh undrar försynt om inte nån Kerstin Ekman-karaktär kunde få vara lycklig nån gång?

"Jag ska tänka på det."

Upplägg i lärobok för nybörjare

Vi tänker oss en ny lärobok i svenska för nybörjare i "förberedelseklass" i år 6-9, eller i IP:s  Språkintroduktion (eleverna är alltså 13-18 år gamla). Boken skulle täcka tre nivåer som beskrivs nedan. För nivåerna 2 och 3 skulle den kunna ha något av dessa upplägg: A eller B.

Allra först i boken finns en introduktionsdel för de absoluta nybörjarna, den kallar vi Nivå 1 (=A1 på Europaskalan: alfabetet, olika ljud och substantiv, nominalfraser, verb i presens, etc.)

Därefter tar boken upp olika teman ur den personliga domänen i text och övningar och förbereder eleven successivt inför inträdet i "vanlig" klass. Det är denna fortsättningsdel som frågan gäller. Vi tänker oss nu att boken kan ha ett av uppläggen A eller B:

A.
Bokens fortsättningsdel är indelad i två separata avdelningar: Först kommer Nivå 2 (=A1/A2 på Europaskalan: ord, fraser, treordssatser, hjälpverb, etc.). Därefter kommer avdelningen Nivå 3 (=A2 (+ ev. B1) på Europaskalan: utbyggda nominalfraser, olika tempus, topikalisering, etc.). Kapiteltemana från Nivå 2 skulle återkomma i Nivå 3, fast mer utbyggda.

B.
Bokens fortsättningsdel är indelad i kapitel där varje tema presenteras på två nivåer samtidigt, på vänstersidan på uppslaget ligger stoffet som hör till Nivå 2, på högersidan ligger det som hör till Nivå 3. (Vi antar att formgivningen gör detta supertydligt för alla som ska arbeta med boken, t.ex. med "gröna spåret" och "gula spåret", eller liknande layout.)

Vilket av uppläggen A respektive B skulle du föredra och varför? Är något av uppläggen mer praktiskt för läraren eller för eleven?

Undrar
Aya

Utställningen Slas – jag minns dig nog! (Kulturhuset 10/6-11/9 2011)

”Vad gör man i Sverige när man är ensam och börjar gråta? Jo, man kokar sig en kopp kaffe. Sen tänker man.”

Vad var det han tänkte på när han började gråta hemma i köket, Stig Claesson? I ”Det lyckliga Europa” från 2001 får vi veta: det var minnet av de stora, vita, toppiga högarna som han såg från tågfönstret, på väg söderut genom Östeuropa 1947 för att bygga ”Ungdomens järnväg” mellan Sarajevo och Samac. Pyramiderna bestod av tvålar. Tvålar tillverkade av människofett.

Minnesbilden av de där tvålhögarna hade han svårt att släppa, han målade dem i abstrakta svartvita bilder där deras morbida blekhet lyser mot slagghögarnas kolmörker. Tills han en dag fick nog: ”Jag lovar att i fortsättningen låta bli att måla abstrakta pyramider. Vad jag ska måla istället vet jag inte.”

Vad blev det istället? Det blev andra minnen, mer nostalgiska, alltid ödesmättade. En ensam skördetröska stretar fram på åkern och plöjer rad efter rad innan granskogen tar över. En pojke täljer på en pinne utanför en nedlagd speceriaffär. Vad ska han göra när han blir stor? Inte ska han med jävlaranamma och lie slå höet under slåttern, det är ett som är säkert.

För det Sverige som manas fram i minnesbilderna finns inte längre. Som bilden av den röda stugan med utsikt över sjön, med barn som leker i trädgården, Bullerbyidealet, finns den annat än som minne, som saga?



”Jag undrar om man till fullo kan begripa denna bild. Om vi kan fatta vilken betydelse den har haft!”, säger Stig Claesson i filmen Hur långt är egentligen detta land (SVT, 1971). Vidare: ”Jaså, du är svensk? I så fall hade du besök i somras, men du var inte hemma. Förebrå dig ingenting. I Sverige händer ingenting. Det var bara en gubbe som var ute och gick och en pojke som täljde på en pinne.”

”Jaså, du är svensk? Du förstår du hur det är. Hur det var. Tystnaden var värst. ’Men det var vackert!’ Hur vet du det? Du var ju inte hemma.”

Stig Claesson var en betraktare, en observatör med pennan i handen. På utställningen på Kulturhuset framgår det väl hur han hela tiden utvecklade sin linje, skalade av mer och mer tills bara essensen av motivet fanns kvar. Särskilt väl ser man det i stadsmotiven som blir allt mer abstrakta, som Giacomettiskulpturer.

Han inspirerades mycket av internationella förebilder, vilket framgår i utställningen på ett bra sätt av de spännande collagen som har suttit på anslagstavlor i hans ateljé. Där samsas tidningsurklipp om Einstein, Picasso, Helene Schjerfbeck, Sartre, Modigliani och George C Scott med biobiljetter från Rival, personliga brev och citat från vänner och foton på Jane Fonda, Jack Nicholson och många andra. De collagen var utställningens verkliga höjdpunkt för mig. I alla de välkända och okända ansiktena fick jag en omedelbar känsla av närhet och kontakt med människan Stig. Vi går ju igång på samma saker! Vilka samtal vi hade kunnat ha där i ateljén!

Men det är förstås bara en illusion. Jag slås av samma insikt som jag så ofta får när jag besöker utställningar av det här slaget, att det nästan blir för privat och utfläkt. Aldrig hade jag väl under din livstid fått tillträde till din ateljé, Stig? Aldrig hade jag med pennan i hand kunnat läsa och skriva av de omsorgsfullt utklippta rubrikerna ur NY Times! Jag tjuvkikar ju bara, är reducerad till publik. Nu är det jag som är en betraktare, en observatör med pennan i handen.

Jag tjuvkikar in i din mansvärld: teckningar av män, tidningsurklipp med män, filmer av och med män. Jag som kvinna kan köpa utställningsprogrammet, skaffa alla böckerna och bilderna – men jag kan aldrig delta i samtalet. Aldrig bli din jämlika partner eller inspiratör, Stig Claesson. För jag boxas inte, jag hässjar inte hö, jag skapar inga abstrakta skulpturer och jag kör verkligen inte skördetröska.

INTERNATIONELL FÖRFATTARSCEN 2011-09-22 Jonathan Franzen

Någon har sagt om Stig Claessons romaner att de är bäst när det inte händer så mycket. Jonathan Franzen har en liknande tanke om sin egen storsäljare, Freedom: ”Very little happens in the book, to be honest. I’m not sure I would read a book like this.”

Självklart skrattar Författarscenspubliken hjärtligt och förväntansfullt, för vi vet ju, för nu ska vi äntligen få höra honom berätta. Väntan har varit lång, särskilt för alla oss med fel starttid på biljetten. Festligt, folkligt och fullsatt är det hur som helst. Ska vi nu få höra några personliga vinklar om hans Sverigeband, eller ska vi få några ledtrådar till hur titeln ska tolkas?

Inledningsvis kommer förväntningarna på skam. Trots Daniel Sandströms tålmodiga lirkande verkar det inte finnas mycket mer än några udda skrönor att återge om emigranterna i släkten. Banden är brutna och någon svenska har aldrig talats i det franzenska barndomshemmet. Enda tributen till ursprunget visar sig vara en julaftonssnaps. Men titeln då? Hur ska vi tolka den? Vad menar Franzen med FRIHET?

”The thing I really hate talking about is Grand Themes” säger han och skruvar på sig. “But, I have noone but myself to blame. I was ashamed to say it before it was out: ‘Do you have a title?’, ‘Eh … Yes …’”

Ledtrådarna till frihetsbegreppet ska åtminstone inte sökas i det politiska, rösträtten, etc. Detta är klassiska, europeiska uppfattningar om vad frihet innebär. I USA är det annorlunda, där är friheten en personlig resa. Man befriar sig genom att flytta till en ny plats och bli någon annan, precis som romanens huvudperson Patty Berglund har gjort. Även om Franzen själv upplever sig som mer europé än amerikan i många bemärkelser är det inte så när det gäller friheten. ”It’s MY own liberation, challenging myself to live up to this almost unspeakable title.”

Franzen vill alltid utmana sig själv när han skriver en bok. Utmaningen för honom är att skriva en bok som är en härlig läsupplevelse. Det finns många Tolstojreferenser i böckerna och trots att den ödmjuke Franzen inte vill jämföra sig med sin förebild på något sätt, så har de samma ideal. ”I want you to ENJOY the book. I’m a love guy!”.

Franzen säger att han vill skriva öppna böcker, som inte kräver någon speciell utbildning och erfarenhet. Det blir riktigt gripande när han förklarar varför. Han vill skriva böcker som hans föräldrar kanske hade kunnat ha förmågan att läsa och uppskatta, trots att de inte var några läsare. På väg ifrån Kulturhuset senare på kvällen hör jag flera som känner igen just den reflektionen från sina egna liv, ”Det hade varit kul om mina föräldrar hade haft förmågan att läsa och verkligen uppskatta det som jag skriver/gör/är.”.

Är det något som Jonathan Franzen avskyr så är det avant garde-författare som sätter sig på höga hästar och ser ner på sina läsare. Franzen vill hellre vara vän med sina läsare, och det är därför han ibland talar om ”a communitiy based notion of readers.” Alltså, community i bemärkelsen besläktade själar, inte i bemärkelsen Facebook-communities … Det överstimulerade (sociala-) medielandskapet av idag ger han inte mycket för.

Han säger sig vara stolt över att han inte kan skriva utifrån en skrivplan, utan att han måste arbeta sig fram till resultatet genom att just skriva. Freedom tog sju år av förberedelser innan han hade tillräckligt intressanta karaktärer som kunde spelas ut mot varandra för att berätta en bra historia. Just användandet påhittade karaktärer till att ge röst åt olika sidor hos författaren ser Franzen som den viktigaste egenskapen hos skönlitteraturen. Hittepået fungerar som en katalysator i en reaktion mellan författare och läsare. Eftersom vi läsare vet att allt i romaner är fiktivt, har vi märkligt nog blivit mycket mer engagerade än vad vi var på den tiden då alla böcker låtsades vara någons biografi som författaren på mystiska vägar fått tillgång till. När romanen släppte taget om den fejkrealismen kunde författaren hälla i sina drömmar och tankar i den utan hämningar, och läsaren kunde möta drömmarna utan att behöva tänka på om de var verklighetstrogna eller inte: ”The fig leaf of fiction is so important.”

”Three cheers for invention! It’s liberating both on the writers’ side and on the readers’.”, säger Franzen och fortsätter tala om fiktionalitetens betydelse. Det är förstås nyckeln till varför han är så uppskattad. Han har bidragit till att uppgradera vanligt, hederligt skönlitterärt berättande, vilket folk törstar efter förra seklets läsarfrånvända postmodernistiska navelskådande. Hans egen terapeut slog huvudet på spiken: ”I’m a reader. I need something to read!”

Efter jublande applåder och utdelande av svenska gåvor (snapsglas) vidtar en kort frågestund, som Franzen flera gånger har hänvisat till. Jag tror att han uppriktigt menar att det viktigt för honom att inte svika sina fans, trots den sena timmen och en knorrande mage. Så det blir både frågestund och boksignering.

Den mest minnevärda publikfrågan var ordrik, invecklad och behandlade fiktionaliteten i Joyces Odysseus. Ja, frågan i sig har vi alla glömt, men tystnaden efteråt och Franzens bekymmersrynkade panna ledde fram till det oförglömliga. Där har hon suttit, den späda frågeställaren, och klurat på sin intrikata fråga, hon har lyckats få miken och hon har vågat formulera den, kanske i ett utfall av ”five-minutes-of-fame-jävlaranamma”, men så – när hon av hans tvekan inser att frågan eventuellt var obekväm, kanske omöjlig eller rent av obegriplig – kommer från hjärtat ett halvkvävt och mycket hastigt ”I take it back!”

Jonathan Franzen har kärleksfulla fans, och han förtjänar varenda en av dem.
/Aya Stehager

Låt oss odla vår trädgård

Idag tänkte jag på min roll i olika projekt som ett slags kanalsystem i en stor odling, hur jag släpper fram lagom med vatten och gödning från olika källor i olika kanaler, beroende på vad som ska växa just där.

Sen återanvänder jag valda delar av odlingsresultatet och vissa överblivna rester i nästa projekt, fast på ett nytt sätt, ungefär som kompostmaterial.

En liten detalj, som ett pedagogiskt tips, ärvs och förmeras i ett nytt sammanhang.

Den riktigt sköna känslan infinner sig i mig nu när jag har fått perspektiv. Jag ser att tiden rätt vad det är har blivit mogen för vissa idéer som har varit bra-i-sig väldigt länge, men inte haft någon lämplig växtplats. Det kanske var för tidigt på säsongen, eller vi saknade rätt sorts marknad att sälja grödorna på.

Just nu orkar jag bara läsa om en gammal favoritbok av Norman Mailer, Fjärran nätter, som är 650 sidor tjock och består av diverse urflippade skrönor från det gamla Egypten. Det är en mycket, hur ska vi säga, ... vuxen, inblick i överklassens liv. Jag läste den ett par gånger om hemma i flickrummet, med rodnande kinder. Dock, otroooligt välgjord research av Mailer och en gudabenådad översättning av Caj Lundgren. Undrar hur ofta han behövde knappa in ordet "länder" ...

Men, när jag har plöjt igenom den väntar tredje numret av Sans magasin på nattygsbordet. Den här gången handlar det om medicinsk etik, glömda sektbarn och andra kittlande ämnen. Rekommenderar fanatiskt en prenumeration till alla hugade humanister och sanna skeptiker!