Vandringen till Lunsenstugan är på ca 4 km och tog oss två och en halv timme, med korta pauser. Leden är bred och lätt att följa, men vandringen är ändå lite krävande eftersom det är mycket rötter och stenar på sina ställen. Leden är välskött och trevlig att gå. Leriga platser har fina spänger och vissa klippor har till och med fått trappor.
Det var inte alltid kul för min dotter att vandra, hon tyckte att hon fick ont i nacken av ryggsäcken och jag insåg att jag hade gett henne för tung packning och fick plocka över en del till min ryggsäck. Men det blev lite roligare när vi hittade spännande saker på vägen, en vandringsstav att tälja och sandpappra på och massor av blåbär. Vi såg "Svens troll", alltså mossbelupna runda stenar som i filmen Frost. Vi såg världens största myrstack, skägglavar som såg ut som tomtar på kvistarna, en tall med åtta stammar och flera stora stenrösen. Vi spanade efter fnösktickor på alla nedfallana björkstammar. Men det blev ändå riktigt segt att gå i mitten av sträckan, "när är vi framme?". Då sjöng vi några vandringsramsor och pratade om de träd vi såg med hjälp av Lilla trädboken och åt några nävar lösgodis.
Någon kilometer från stugan började leden dela sig och det blev lättare att se på kartan att vi snart var framme. Snart kände vi doften av eld och hörde röster från Lunsentorpets andra besökare.
Invid stugan är allt fint och välordnat: gott vatten i brunnen som man pumpar upp ("Jag vill pumpa!"), torr ved och en yxa i vedboden, soptunnor och ett torrdass med toalettpapper. Det finns tre rejäla eldplatser med grillgaller och bänkar runt och ett stort vindskydd med plats för minst 15 personer på ängen. Inomhus finns två rum. I storstugan finns en vedspis att laga mat på, bord med plats för sex personer, sittunderlag, utdragssoffor med filtar i och byråer med ljusstakar, kastruller, kaffekannor, glas, muggar, tallrikar och bestick. I taket hänger torkstänger och det finns ett slagbord med slaskhink, diskbalja och diskmedel, etc. I lilla rummet finns sex bäddar med madrasser och kuddar ("Vilken lyxstuga!") och en kamin. Städgrejer finns i ett förråd i hallen. Man kan alltså komma till stugan med bara mat och tändstickor och hitta det mesta annat på plats, helt otroligt! Det enda vi saknade i Lunsentorpet var en gästbok.
Vi åt grillad kyckling och ris och ägnade resten av kvällen åt att grilla marshmallows på en av eldplatserna. Sedan sov vi gott i stugan, där ett par från Tjeckien hade gått och lagt sig tidigare på kvällen.
Dag 2 gick vi med bara lätt packning ca 2,5 km till Fläktanstugan, en liten raststuga vid ett fågelrikt träsk. Där var det spännande att klättra upp i utkikstornet och sitta där och tälja och äta godis, men ganska jobbigt med alla slöa höstgetingar. De ville gärna smaka på vår couscous med tonfisk och majs som vi lagade på stormköket.
Vid Fläktanstugan finns också dass och soptunna, samt lite ved till kaminen i stugan. Inne finns väggfasta, smala bänkar och ett bord - den här stugan är inte tänkt att ha nattgäster. Ute finns en fin eldplats precis vid träsket.
I gästboken läste vi en del sura inlägg från farbröder som tycker att barnfamiljer är dåliga på att städa efter sig och att de gör fel som låter barnen rita i gästboken. Vi tycker förstås att alla ska städa efter sig, och att var och en får lämna en hälsning i gästboken efter sin egen förmåga. Vi hoppas också att alla barn som nu får uppleva Lunsenskogen med sina familjer tycker att det är självklart att ta hand om våra naturreservat när de blir vuxna, så att farbröderna har en skog att besöka även i framtiden.
Vi strövade tillbaka till Lunsentorpet och träffade ett par tjejer från södra Tyskland som vandrade från Sävja till Knivsta. De var lika imponerade som vi över den fantastiska Lunsenstugan och hade aldrig sett något liknande. De fick lite hjälp att göra upp eld i rätt del av vedspisen (inte i ugnen ...) och vi hade en mysig kväll med varm choklad och pinnbröd, efter en middag bestående av tortellini med tomatsås. Samtalet kretsade kring allemansrätt och älgar.
På morgonen fixade min dotter elden i spisen på egen hand genom att spänta stickor av olika storlekar och tända med lite tidningspapper. Vi åt havregrynsgröt med blåbär och packade ihop. Vi lämnade bara efter oss två saker: Tack! och Ingenting.
På hemvägen delade vi upp packningen så att jag bar allt utom en sovsäck, ett liggunderlag och vatten och mellis för hemfärden. Flickans packning vägde då ca 5 kg och var betydligt lättare för henne att bära tillbaka till bilen. Den här gången tog vår vandring tre timmar, för vi tog längre pauser i solen på klipphällarna och täljde på våra fnösktickor och sandpapprade på staven.
Det var roligt att återse platser som vi hade gått förbi två dagar tidigare och försöka gissa hur långt det var kvar till nästa korsning på leden. Vi belönade oss med varsin guldpeng av choklad när vi hade gissat rätt om i vilken ordning några av våra favoritplatser kom. Vi pratade om allt nytt som vi hade gjort: täljt och brännmärkt en egen vandringsstav och gjort upp flera eldar, inte minst.
Sista sträckan hörde vi suset från vägen och piggade upp oss med att vi snart skulle sitta på Max och dricka lyxig chokladmilkshake.
Sammantaget hade vi en härlig helg i storskogen och vi kommer gärna tillbaka till Lunsentorpet. Då ska vi ta med oss mindre köksutrustning och många fler ljus, för det är rätt mörkt i torpet. Och massor med marshmallows och pinnbrödsdeg, för det var så gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar